Stod mitt i jobbskiten och fuldansade idag (det går förresten så mycket lättare att fuldansa nu då jag har ett upphissat bord, liten mellanreklam för ergonomi). Då mumlade låtsaskollegan nåt om att det bara är finlandssvenskar som kan krisa på jobbet och dansa samtidigt. Och så lade han till samma slutkläm som alltid; jag (dvs han) är en finsk jörö och kan inte spritta till det. Höhö & grumpf.
Han må definiera sej hur jörö han vill, men jag är urvattnat trött på att refereras som den glada finlandssvensken. Det har liksom blivit lite av en grej på arbetsrummet. Det räcker med att jag säger ”huomenta” när jag kommer — så good luck med att tona ner den stämpeln.
Här får man inte ens vara happy utan att måsta definieras som en stereotyp. Låtsaskollegan tror antagligen att jag gråter konfetti också. Buuhahahuu.
Pia på kontoret 
hahaha, förlåt att jag skrattar men 1I ”gråta konfetti” haha och så känner jag så bra igen den där identiteten att alla som ens ler eller hälsar måste fejka det eller vara finlandssvenskar.
GillaGilla
Det börjar växa fyrklöver där jag gått och så fiser jag parfym. Jag är modern till den finlandssvenska stereotypen! Höhö
GillaGilla
Håller med Peppe, gråta konfetti! Så bra! Men ja, varför ska finlandssvensken alltid vara den där spralliga och glada?
GillaGilla
Idag spelar jag ”always look on the bright side of life” lite för högt här på officen. All in!
GillaGillad av 2 personer
Hahaha!! Stenbra!
GillaGillad av 1 person
En finlandssvensk säger DIAMANTBRA! Hör besserwisserrösten och högssvenskan klinga 😀
GillaGilla
aaaaaaHAHAHAHAHAA!!!
GillaGilla