Skumsläckaren från coola byn

juli 6, 2013 — 4 kommentarer
På åttiotalet, tiden då man ännu lyssnade på kassetter och barn fick åka bil utan säkerhetsbälte. Vi hade en stor och skranglig Range Rover, jag var liten som en skumsläckare och minns att jag kände mej som en docka på den bilens stora baksäte. De kunde ha rymmats minst sex till Pior där och mina fötter nådde just och just över sätets kant. Mamma hade en blå kassett med blandade sånger som hon köpt från Esson och vi lyssnade på den i bilen om och om igen. Synd att jag inte vet vad den kassetten hette, skulle vara freakyt att lyssna på den igen.
Bla den här Bee Gees-biisin fanns på kassetten, det här är en cover av The Bird and the Bee:
The Bird and the Bee är annars också en av den här sommarens favoriter:
Ännu om bilen. Minns att min mamma turades om med de andra mammorna om att hämta oss barn från parktanten eller lekis. Vi var då långt fler än vad som rymdes på baksätet och jag åkte ofta i bakluckan. En dag hade en av grannflickorna fått Dingos kassett och vi lyssnade på den. Känslan av hur jag satt i bakluckan då jag hörde Autiotalo för första gången. Det sades att Dingo hade låtit filma in en musikvideo i ett hus i byn, men jag varken hittar en sån video eller vet om det är sant. Men det kändes så coolt att bo i byn där det riktiga Autiotalo fanns. 
 

4 svar till Skumsläckaren från coola byn

  1. 

    Vi hade en Nissan Patrol från anno 86. (Vi hade den ännu år '98, jag har kört den själv. Härdig grej.) I den fanns det en kassettspelare, men lillbrorsan hade som pilt varit framme och stoppat in en massa slantar i kassettluckan, så den gick inte att använda. Istället lyssnade vi ofta på brorsan, då han som ca 5-åring sjöng rock på ”engelska”, med trummljud och gitarrsolo, hela dom 1,5 – 2 timmarna det tog från lande till stan.

    I pappas bil (hmm – en talbot?) lyssnades det sen på pappas musik. Eppu Normaalis kassett Kahdeksas ihme kan jag utantill (och älskar sångerna ännu, dom nuddar min finska sida). Så var det Tuomari Nurmio och Hector och J. Karjalainen och ja, allt i den vägen. Minns hur jag sitter på bakbänken (i mitten, för jag var minst och hade 0 fönsterplatsrätt), bänkarna är mörkblå och vi kör i ett regnigt Väst-Tyskland och Vuonna 85 spelar och jag älskar sången och är skiträdd samtidigt för att alla kör så fort på autobahn. Och så minns jag att Hectors Mandoliinimies fick mig nästan att gråta som liten och därför får jag tårar i ögonen även nu när jag hör låten.

    Wow, det här blev lite lång tajunnanvirta. Och allt detta kom från att du skrev om er skrangliga Range Rover, som fick mig att minnas vår Patrol. Mysigt med barndomsminnen.

    Gilla

  2. 

    Älskar såna här fragment! Tack att du delar med dej!

    Gilla

  3. 

    Av nån orsak ser jag inte videona, men aj hitsi så bra Bird&TheBee är! Har Micko att tacka för upptäckten av det bändet!

    Gilla

  4. 

    Videona fattar jag inte varför dom inte syns.. Höh! Men den första är iaf How deep is your love. Mkt bra!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s